Denna ständiga inre kamp.
Kategori: Allmänt
Boom, termin 4 på socionomprogrammet har börjat och jag blir lite rädd för hur snabbt tiden går. Tycker stundtals att det går lite för fort. Utbildningen känns fortfarande rätt och det känns som om höstterminen är en termin man bara vill ha klar, så man till våren kan göra sin praktik.
Sommaren 2013 slår sommaren 2012 med hästlängder! Jag har mått väldigt bra och den gamla och goda Frida har hittat tillbaka. Hade dock ett litet bakslag gällande min mage ( inte direkt endon, tror jag iaf) jag fick gjort en koloskopi i slutet på juni där de kollade så allt stod rätt till i tarmarna. De hittade inget speciellt, utan problematiken med magen beror säkerligen på all den smärtstillande och antiinflamatoriska medicinen som jag käkade flera gånger dagligen under ett år. Trots detta så har jag levt livet så mycket jag kan, har orkat vara social och driven i saker som involverar roligheter med mina kompisar. Det är just därför som jag börjar bli rädd när det blir ett bakslag och man kommer ner på jorden igen.
Har ätit laktosfritt i lite mer än ett år och har mått bra av det. Men igår åt jag mat som inte var laktosfritt och fick tillbringa den tidiga morgonen på toaletten och därefter kallsvettig i fosterställning i sängen med magkramp. FY FAN! Det blir inte vanliga mejeriprodukter igen. Men detta är ju en självdiagnos? Hade ju varit gött om en läkare hade kunnat komma på samma sak. Samt ta reda på varför jag de senaste 4 veckorna har haft halsbränna minst två dagar i veckan.
Det är sådant som gör att jag blir anti till allt och asocial, jag stänger av helt och blir någon som inte orkar ta tag i saker och ting. Finns så mycket som jag borde göra och som i sin tur ger mig dålig samvete. Jag ogillar skarpt när jag hamnar i det gränslandet mellan det positiva och negativa. Gång på gång måste man ta sig i kragen och rycka upp sig själv, tänka att detta ska ordna sig. Tankarna bråkar om vem som ska nå fram till mig, tanken som säger "what ever" eller tanken som säger att "kämpa på, gör inte så här mot dig själv". Tack och lov säger jag, att tanken som säger att jag ska kämpa på oftast vinner och jag inte hamnar i det dära mörka hålet.
Keep on fighting and don´t give up.
/Frida
